Igår började vi kvällen med att hedra dom döda. Vi tände ljus på min farmors grav och gick sedan upp till minneslunden som vi alltid gör. Det är en sån mystik, en sån ro och stillhet som ligger över kyrkogården på alla helgon. Det är fint. Jag funderar ofta när jag är där på hur människorna bakom alla ljus har levt sina lev, hur dom gick bort, vilka dom var...jag är inte rädd för döden tror jag. Jag tänker inte ofta på döden men har ibland tänkt på hur det skulle vara att dö. Det som skrämmer mig mer är att jag en dag kommer att förlora alla jag älskar på ett eller annat sätt. Jag är också rädd för att inte hinna med, hinna med det jag vill hinna med. Leva. Bara vara. Kanske är jag rädd ändå. Döden skrämmer och tankarna virvlar. Men slutligen kommer vi alla att dansa på samma fest. För att citera Kent, 'vi kommer alla en gång dö'.