Det är inte alls min stil att skriva alltför privat. Men jag känner att jag behöver skriva av mig lite. Jag trodde inte det kunde bli värre. Jag funkar inte just nu. Ibland kan jag inte annat än bli jävligt besviken på världen eller nej på människor. Jag växlar mellan sorg, ilska och chock. Ibland är det en lättnad, en dimma men mest smärta. Det är en ond dröm och jag vill vakna.