Som en jordbävning kändes det. det kom så plötsligt och jag insåg hur skört livet kan vara. Ena stunden finns du, för att i nästa vara borta. Ett ögonblick, en darrning och hela jorden skakade under mina fötter för vad som kändes som evighets sekunder. Det skrämde mig ända in i själen och jag såg mig själv i slowmotion, agera, prata. Den här helgen mörknade men kom tillbaka med solsken. Jag tror att något av det hemskaste som finns är när någon i ens närhet, någon man håller av, ens närmaste blir plötsligt sjuk. Jag har varit med förr men det här var annorlunda. Lördagkvällen vände så tvärt och jag tänkte nu är det kört. Men det slutade tack och lov bra, det blev bra. Lättnaden efteråt och chocken- som konstigt nog uteblev. Men det skakade om mig ändå. som en jordbävning.