Florens

Jag minns att jag att jag dagdrömde mig igenom hela första året på gymnasiet. Jag satt och tittade ut genom fönstret med lärarens dova mumlande någonstans i bakgrunden. Jag längtade efter något mer, jag längtade bort. Till vad visste jag inte riktigt då, vet inte om jag vet det än idag? Jag levde mest för drama lektionerna där vi skrattade så jag fick ont i magen, det var där vi teaterapor fick utlopp för vår kreativitet.
Trots mitt dagdrömmeri stod jag där sista dagen med väldigt bra betyg i handen och sjöng att jag tagit studenten.
Det tog inte långt tid förrän jag stack för att upptäcka världen.

Jag hamnade i Florens för att studera inredningsdesign.
Vi andades konst, åt billig pasta, dansade in natten på Italiens galna nattklubbar, åt frukost på pittoreska cafeér och jag träffade två stora kärlekar. Tess, min partner in crime, som gjorde att vi ofta hamnade i lite sjuka äventyr och så Casper. Han stavade Casper med C och han var det vackraste jag sett. Han var dansk och precis som jag där för att studera och uppleva italien. Men mer om honom en annan gång.

Jag minns att vi festade som det inte fanns någon morgondag, vi åt gelato och upptäckte livet. En utekväll så hamnade jag av någon anledning som smyckesmodell på någon obskyr fotografs vindsvåning och en annan kväll så hamnade jag och Tess på en amerikansk militärbas där tjejer var förbjudna. Vi skrattade så vi höll på dö medan vi och våra amerikanska soldatvänner smög förbi vakterna.

Det var första gången jag var ensam, långt bort ifrån tryggheten, mina vänner och min familj. Jag lärde mig otroligt mycket om mig själv under den tiden jag var där men även mycket om andra människor. Men jag var sjuk till och från under nästan hela vistelsen och drogs med förkylningar och hög feber, jag gjorde det t.om till en vana att sova med kläder och vantar på för att jag frös (feberfrossade) så mycket. Jag trodde dumt och naivt att jag kunde ignorera bort det med lite citronvatten och alvedon. Men så fick jag till slut ge mig för Florens fuktiga klimat och jag hamnade på sjukhus med hög infektion i kroppen. Jag har nog aldrig känt mig så ensam och liten. Jag minns att satt och pratade med min mamma i telefon dagen innan då jag plötsligt började skaka kraftigt. Jag hackade tänder så jag inte kunde prata och skakade så våldsamt att jag tappade telefonen. Det var då jag blev rädd och grät för att jag inte visste vad som var fel. Dagen efter släpade jag mig till sjukhuset och de konstaterade odramatiskt att jag kunde ha dött om jag väntat en dag till.

Jag minns dagarna på sjukhuset som ett dimmigt töcken. Jag var uttråkad, ensam och tjatade mest på att få åka hem. Jag låg där med dropp och tyckte att det mest var kusligt och lite smått bisarrt att ligga på ett väldigt vacker men gammalt sjukhus med nunnor och munkar som gick runt och bad för patienterna. Åh vad jag längtade hem.
Jag tjatade mig ut en dag tidigare än planerat medan sköterskorna irriterat skakade på huvudet. Men där kunde jag ju inte ligga medan livet fortsatte därute. Jag ville vara en del av det livet, ingen tid att spilla.
Men jag lärde mig också en läxa för livet.

Det var första gången jag reste själv.
Jag blev ingen inredningsdesigner men jag fick minnen för livet.
Jag kan fortfarande känna lukten av kaffe och ångorna ifrån gatorna när jag tittar på kort ifrån Italien. Jag minns mig själv som orädd och hög på livet. Jag pratade italienska obehindrat, småpratade med tanterna på bussen in till skolan, drack billigt vin på kvällarna och lyssnade på hip hop. Jag var kär, nyss fyllda tjugo och livet lekte.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0