flickr. Perolo Oreiro

Jag minns när man var yngre, tretton, tonåring och sommaren var magisk.
Ljumma sommar kvällar, vänner, solen som aldrig gick ner.
Myggor som surrade, ett uppskrapat knä på berget, kalla dopp, sena kvällar och man ville aldrig gå hem. Vi satt där gänget, vännerna som aldrig skulle splittras vid bryggan och pratade, dansade, sjöng och drömde med inga bekymmer i världen. Världen var vår.
Ingen skola att vakna upp till, bara en snabb frukost vid fönstret där solljuset lekte med flugorna. Oövervinnliga och övertygade om att världen skulle förändras, men aldrig vi. Den bästa känslan i världen när man kände sanden mellan tårna och solnedgången föll. En snabb blick och ett blygt leende, HAN och pirr i magen. 
Det var lov, En tonårings sommarlov.